Till minne av min bonuspappa

"Åsså kommer det en gosse..."

Med cowboy-hatten på sned, sina dasslock till händer djupt nerstuckna i fickorna och stålhätta på träskorna han hade på fötterna, som han var lite rund under, tog han några dansanta steg och sjöng på en av sina favoritsånger doftandes whisky. För det mesta var det en LP med Dean Martin som åkte på skivspelaren där hemma när det var fest. Jag lärde mig dansa på mammas och pappas fester genom att stå på någon av de vuxnas fötter genom smäktande foxtrots som mest såg ut som kladdiga tryckare. Men jag minns att de hade kul, och jag minns dessa tider med glädje.

Jag visste redan från början att jag hade två pappor. Mamma var noga med att jag skulle veta det, även om hon skilde sig från min biologiska far när jag var två och min styvfar adopterade mig när jag var fyra. Som den arbetarpojk han var spottade han i näven men aldrig i glaset. När mamma och han träffades var han sjöman och vi fick följa med på de sju haven i flera omgångar. Sjösjuka, flygfiskar, apor och papegojor i Panama-kanalen, grillfester ombord, egen gunga på däck, larmet som gick när som helst på dygnet när lastfartygets maskiner hade stannat, grodorna som gick runt runt en palm på ett café i Kongo, den lilla spanjorskan i sin vackra klänning i Las Palmas, Disneyland, hur allt ombord fick surras när vi skulle korsa Atlanten - allt detta och lite till bär jag med mig som en erfarenhet få 4-5 åringar får uppleva.

Min pappa, jag har alltid sett honom som och kallat honom pappa, gick iland och sadlade om. Till en början på ett rederi, sen vidare till livet som bonde med närmare 40 mjölkkor och plöjandes åkrar till sent på nätterna. Efter det blev han tillsammans med sin bror framgångsrik med ett företag som servade fartygsmaskiner och pappersbruk. De jobbade när maskinerna stod stilla och pappa körde med killarna han hade i sitt gäng som han ringde in med barsk ton i gryningen när och om det behövdes. Han var tuff men rättvis och omtyckt, det märktes när närmare 100 personer slöt upp på hans begravning.

När jag visste att pappa skulle dö

Som den arbetsnarkoman han var planerade han för livet med och i sin älskade trädgård efter han gått i pension. Men lagom tills dess fick han cancer. Han hade slitit hela sitt liv och skulle aldrig få skörda det han egentligen hade sått. Men ändå var han nog tillfreds med de val han hade gjort. När jag insåg att han snart skulle dö och min mentor sa till mig att jag borde ha ett samtal med min pappa innan det var för sent började jag på djupet sammanfatta vad han gjort och betytt för mig och min mamma.

Trots att pappa aldrig tidigare varit ensam på sitt rum på sjukhuset de dagar jag varit där för att besöka honom var där helt tomt på besökare denna dag, när jag hade bestämt mig för att ha ett mitt livs viktigaste och vackraste samtal. Vi hade egentligen aldrig pratat om livet, döden, känslor, trygghet och vad vi betytt för varandra, innerst inne, förrän nu.

Jag tog tillfället att tacka honom för allt han gjort när han kom in som den stora trygga famnen i det liv som var ganska rörigt för mamma och mig när jag var två. Vi skrattade åt gemensamma minnen, pratade om våra resor och jag vågade mig på att fråga om han var rädd för döden och om han trodde på gud. Hans svar låter jag vara hans, och mina. Men jag vill dela med mig av några av de sista orden han sa till mig innan han försvann in i tystnaden av morfin och sjukdom.

"Catarina, du ska leva ditt liv på DITT sätt."

Då visste jag. Ingenting kunde ta ifrån mig övertygelsen om att hans själ visste precis vad jag tampades med och med hans ord fick jag bekräftelse på att jag var på rätt väg. Han var en BONUSpappa på så många sätt. Visst hade han sina tillkortakommanden - vem har inte det? - men han var mycket av det jag ser att en vuxen behöver vara i ett barns liv. Jag vet att jag var hans ljus och att han älskade barn. Det visade han inte minst när mina döttrar föddes.

Han försvarade mig när någon var dum, han stod upp för mig när jag inte klarade det själv, han klippte bokstavligen av telefonledningen (jo, det var ju fast telefoni på den tiden 😉 ) när samtalen med första pojkvännen blev alltför många, långa och kostsamma. Han jobbade för att ge det bästa han kunde till mamma och mig. Även om vi ibland hade velat att han var lite mer hemma och närvarande vet jag att han gjorde så gott han förmådde. Han ifrågasatte aldrig mina val, så länge han såg att jag mådde bra.

- "Du stannar väl en stund till? Det var änna trevligt det här" - sa pappa när han med nedbruten tunn kropp tog droppet med sig för att gå på toaletten. Då under vårt sista livsviktiga samtal. Efter det samtalet var jag honom nära på ett sätt som aldrig förr. Jag fick vara hos honom när han gick över. Hålla honom i handen. Säga till honom att gå även om det tog emot. Tiden kring hans sista dagar och andetag är en fas i livet jag bär med mig så länge jag lever. Som en gåva. Han dog med utsikt över sin älskade trädgård med det vackra vattenfallet, den han anlagt på alldeles egen hand.

Pappa, du lever än. I mitt hjärta. Tack för att du valde oss.

Aryel Catarina Walett


En gåva till dig som läser det här:

Ta de livsviktiga samtalen innan det är för sent.

Prata om det som spelar roll, på riktigt.

Berätta för varandra vad ni tycker är viktigt, innerst inne.

Låt dina människor på jorden få veta vad du känner för dem.

Uppskatta varje dag, minut och sekund med de människor som är din familj, blodsband eller ej. En dag är de borta.


Aryel Walett, 55
Familj: Döttrarna Penny, 28 och Vicktoria, 25
Bor: I Skåne och på Västkusten
Gör: Arbetar med livs- och ledarskapsutveckling i egen regi med konceptet Stubbetid® – tid för dig som vill jobba med ditt självledarskap och livsuppdrag
Kuriosa: Född Catarina, byte av förnamn i vuxen ålder, till Aryel.



 

Annons