Lisa Carpevi
Att inte vara förälder till sitt bonusbarn
Lisa Carpevi hade ingen erfarenhet av att vara mamma när hon plötsligt blev med bonusson och singellivet drastiskt förändrades. För henne fanns ingen tvekan om att ge allt i relationen med Henrik och hon bestämde sig direkt för att göra det som stod i hennes makt för att hon skulle få chansen att bli en betydelsefull person i tvååringens liv.
– Jag ska aldrig göra anspråk på att vara hans förälder, men försöka vara en viktig vuxen som guidar och stöttar om jag får, minns hon hur snusförnuftigt formulerade sig för en väninna redan innan hon hade träffat den lille killen.
Antons bästa gick först och han skulle aldrig behöva tveka på att kärleken till honom var hotad på grund av Lisa.
– Jag gillade det och tänkte i mitt stilla sinne att den inställningen var av godo för de barn jag redan då hoppades att vi skulle få tillsammans i framtiden.
Där och då bestämde de sig för att Anton alltid skulle ha en självklar plats i familjen med eget rum och en säng som alltid stod bäddad, en bestämd plats vid matbordet och ett givet säte i bilen.
Lisa är utbildad pedagog och journalist och arbetade på den tiden med utsatta barn på en kvinnojour.
– Det underlättade helt klart i min nya roll att jag redan då hade ett barnperspektiv och var van vid att alltid utgå från och försöka förstå vilka känslor och behov som ligger bakom ett beteende. Det har jag haft mycket glädje av genom åren, även när jag blev förälder.
Det dröjde bara två år innan deras första gemensamma barn kom till världen och fyrårige Anton blev storebror till en syster som han väntade nyfiket på. Lisa beskriver att Anton verkligen längtade efter en lekkamrat hemma hos Henrik och henne eftersom de flesta kompisarna bodde i området runt hans mammas hem.
– Men första gången han träffade Sofia tyckte han mest att hon såg ut som en sten. Hon låg ju mer eller mindre och sov hela dagarna och erbjöd varken skratt eller bus. Det gjorde lite ont att höra att han inte enbart såg skönheten i vår förstfödda, men jag fattade så klart att han var besviken. Av förklarliga skäl dröjde det ett tag tills de hade glädje av varandra och syskonkärleken kunde börja spira.
Spira kanske är ett starkt ord. Lisa beskriver öppet och ärligt att det inte alltid varit en dans på rosor mellan syskonen. De byter ständigt roller när Anton kommer och går i familjen och det har fötts både avundsjuka och missunnsamhet emellanåt, men Lisa upplever att kärleken växer sig allt starkare och tänker att konflikter finns i alla familjer, vare sig de är bonus eller inte.
Att lyssna och förstå känslor, behov, beteenden och kommunikation har med andra ord kommit att bli vad livet i mångt och mycket handlar om för Lisa, som människa i allmänhet och förälder i synnerhet.
Hon som hade bestämt sig för att inte bli förälder till Anton, utan bara vara en viktig vuxen som han själv skulle få välja. Plötsligt var hon mamma till hans lillasyster och fler barn skulle det bli. Gick det att vara förälder till några barn och inte till ett annat i familjen? Vad hade hon rätt att bestämma över i hans liv utan att inkräkta på hans riktiga mamma? Hur kunde familjen formas på ett sätt som funkade för alla? Vem kunde hjälpa henne att reda i alla tankarna?
Henrik är klok och ett bra bollplank i mycket, men han kunde vila tryggt i sitt föräldraskap till skillnad från Lisa.
– Sofia var drygt ett halvår när jag anmälde mig till en studiecirkel för bonusföräldrar och det var ett av de bästa besluten jag fattade under småbarnsåren. Varannan vecka träffade jag ett gäng likasinnade som levde med egna barn och andras ungar. Vi läste böcker och artiklar, såg filmer, diskuterade våra roller, lyssnade på varandra, ställde frågor och funderade på våra personliga förhållningssätt.
Lisa kom fram till att hennes uppgift, som vuxen i Antons liv, skulle innebära ett föräldraansvar och en uppfostrande roll för att skapa likvärdighet och ett fungerande klimat i familjen. Däremot ville hon aldrig att varken han eller hans biologiska mor någonsin skulle känna att hon konkurrerade om rollen som hans mamma.
– Han hade redan världens bästa mamma och behövde verkligen inte en till. För mig är Anton en bonus som förgyller mitt liv och jag kan inte tänka mig en bättre förebild och storebror till mina barn. Vad han vill kalla mig och på vilket sätt han vill använda mig som en extra vuxen får han välja att bestämma alldeles själv.
- En enda gång har jag hört honom prata om mig som mamma och då ursäktade han sig efteråt och förklarade att det blev enklast så för att han slapp förklara för några han aldrig skulle träffa igen.
För Lisa fördjupades intresset för föräldraskapet. Att vara en fungerande bonus är ju en sak, men vad innebar det egentligen att vara förälder?
Samtidigt som hon utvecklade sitt eget föräldraskap började hon hjälpa andra, genom föräldrastödssamtal och kurser som byggde på den danske familjeterapeuten Jesper Juuls teorier och det förebyggande föräldraprogrammet Aktivt Föräldraskap. Intresset växte konstant och hon gillade att göra skillnad i barn, vuxna och familjers liv.
– Jag tänker att allt för många gnetar på och gör som de alltid har gjort för att de inte vet att de kan göra annorlunda. Ofta är det ganska små skillnader som gör den stora förändringen och leder till genombrott. Men istället för att stanna upp och reflektera över sig själva kör många på och först när de hamnar på kollissionskurs tvingas de stanna upp och tänka nytt.
Lisa fascineras över att det för många är en självklarhet att utvecklas i sin roll som chef eller anställd, att gå på ledarskapsutbildningar eller kompetensutvecklas på annat sätt men att föräldraskapet förväntas vara något som rullar på av sig själv.
– Jag har ett så tydligt exempel på när Anton en dag uttryckte att det var något som skavde i hans liv och att han funderade på om det vore bättre för honom att bara bo hos sin mamma för att slippa komma och gå i vårt hem. Det syntes på honom hur jobbigt det var att säga det och det var svårt att avgöra om han var arg eller ledsen. Jag kunde valt att ta illa upp och tro att det var något fel på mig eller vår familj. Istället tändes nyfikenheten om känslor, behov, kommunikation och beteende inom mig. Jag lyssnade, bekräftade och frågade om han var arg eller ledsen, men insåg ganska snart att det snarare var skam det handlade om. Han ville så klart inte göra mig, sin pappa eller syskonen besvikna. Vi satte oss ner och började undersöka vilka känslor som snurrade i honom. När vi hade fått koll på dem började vi fundera på behoven som känslorna stod för. Och från att han trodde att han inte ville bo på två ställen och att han minsann kunde tänka sig att välja bort det ena hemmet landade han i behovet och längtan efter enkelhet. Så klart ungen ville ha enkelhet, vem vill inte det? Jag är den första att förstå att det inte är kul att packa väskan och flytta mellan två hem. Att ha kompisarna på det ena stället och behöva fundera på vilka dagar det funkar att ses eller inte. Glömma handbollsskorna i den ena hallen och behöva träna i ett par som egentligen är ett nummer eller två för små för att ingen vuxen just då har tid att köra över med dem. Jag fattar! Och det är fasen så mycket enklare att förhålla sig till och agera på behovet av enkelhet än att känna att vår familj inte duger.
Det slutade med att Anton bodde kvar, med löftet att han fick större möjlighet att bestämma över sin tid och hur han ville spendera den i sina båda hem. Förändringen blev inte särskilt stor, men känslan av utrymmet att kunna uttrycka sig var en stor vinning.
Nu har det gått fjorton år sedan Lisa blev bonusmamma och när hon frågar Anton om hur det egentligen är att leva i en bonusfamilj tittar han nästan oförstående på henne. Han vet ju inget annat och de jobbiga stunder och konflikter som kommit och gått under åren är för närvarande bara ett minne. Just nu handlar livet mer om vem eller vilka av de fyra vuxna i Antons liv som är mest lämpliga som medförare i stundande övningskörning.
– Av allt jag kan och lärt mig om mig själv och att vara människa har jag i mångt och mycket barnen att tacka för, säger Lisa och samtalet får en mer allvarsam ton.
Hon berättar hur småbarnsåren rullade på i full fart när familjen växte. Det var kul för det mesta, massor med aktiviteter, stort umgänge, företagande, hus och hem. Det fanns inte mycket tid för vila och återhämtning och utan att hon tänkte på det smög sig stressen allt närmare inpå. Värst drabbades sömnen som tog stryk utan att Lisa förstod vad det egentligen kunde få för konsekvenser. Tills en dag när hon vaknade upp oförmögen att ta sig ur sängen med känslan av att hon föll i en svart tunnel utan botten.
– Det var det värsta jag någonsin upplevt, men också det bästa som kunde hända mig. Jag hade helt enkelt missat hur viktigt det var med återhämtning, inte haft tid att pausa och reflektera. Det gick länge, men till slut tog det stopp. Jag tvingades stanna upp och fundera på hur jag levde, vilka människor jag tillät dränera mig, hur lite jag egentligen sovit de senaste åren och vad jag egentligen behövde för att fylla på med energi. En riktig jävla käftsmäll fick jag helt enkelt. Medan jag föll i det där mörka hålet visualiserade jag mina fyra barn och min man stående i ljuset jag just då inte såg. Det var dem jag skulle tillbaka till, kärleken till dem som var viktigare än allt annat. Jag förstod ganska fort varför jag föll och insåg vad jag behövde förändra. Eller rättare sagt, lära mig. Lära kroppen att sova och återhämta sig mellan varven. Jag hittade coachning med sömnrestriktion och mediyogan som bästa tänkbara verktygen för omställning och läkning inifrån och ut. Sedan fick jag tålmodigt sätta livet på paus och se tiden an. Den tog sin tid att komma tillbaka.
Känslor, behov, beteende och kommunikation blev självklart hennes verktyg på den tröttsamma resan tillbaka från gropen. Eller väggen som den också kallas. Den hårda betongen som hon verkligen inte önskar någon att springa in i.
– Om jag hade vetat och förstått vad som skulle hända hade jag gjort allt för att undvika det.
Därför har Lisa flyttat sitt fokus till att sprida kunskap om sömn och återhämtning. Och till dem som behöver hjälp att bryta mönster. Kroppen, hjärnan och själen behöver medvetet paus och sömn för att orka och hålla oss friska.
∗∗∗
Lisa Carpevi sprider sitt budskap om återhämtning och vikten av sömn i sitt arbete som sömncoach, föreläsare, skribent och mediyogainstruktör.
Hon vänder sig självklart till oss bonusföräldrar, vanliga föräldrar, egna barn och andras ungar, men också till alla andra som kör på utan större reflektion eller förmågan att pausa och sova.
– Om du så bara ska ta med dig en enda sak av det jag sagt så kom ihåg att andas, känna in, lyssna på dig själv och reflektera över hur du har det inuti. Kom ihåg att ta på din egen gasmask först innan du hjälper dina medmänniskor.
Själv behåller Lisa lugnet och livsglädjen med hjälp av daglig mediyoga. Och flera gånger i veckan stämmer hon av sömnen med sig själv. Blir det flera nätter på rad med dålig sömn ställer hon medvetet tillbaka sig själv med hjälp av verktygen hon coachar andra med. Hon påminner sig ständigt med mantrat: Väggen är hård, välj den mjuka vägen.
Det är lätt att bli berörd och inspirerad av Lisas konstanta driv att göra skillnad. Från och med nästa nummer är hon en av skribenterna i Bonusmaman Magazine.
Thomas Pettersson
