Annika Berggren
Annika Berggren
29 år ung. Utbildad socionom med anställning inom socialtjänsten. Ägnar fritiden åt diverse estetisk verksamhet, grubblande över inbillade problem samt gör överlevnadsplanering för dagen då zombies kommer. Frivilligt ensamstående mamma till sonen Elmer 2 år som blev till via donation.
Det beskrivs som ett rosa skimmer. Du har precis blivit förälder och plötsligt faller livet på sin plats och allt är underbart. Du ligger i sängen hela dagarna, sniffar på din sovande bebis, överväldigas av kärlek och vill aldrig att det ska ta slut. Det kallas för bebisbubblan och du förväntas älska varenda liten stund av det.
Carpe f*cking diem.
Min graviditet var tung. Jag prickade in samtliga gravidsymptom och värsta av allt var att foglossningen i princip gjorde mig orörlig och att jag därför samlade mängder av vätska – och vikt. Det kändes som om graviditeten aldrig skulle ta slut och jag var helt förstörd när jag räknade ner veckorna till den beräknade födseln. Jag längtade tills det skulle vara över.
Elmers förlossning tog nästan två dygn. Efter många timmars tjat från personalen om att jag skulle göra si eller så för att han skulle komma ner den sista biten och kunna krystas ut, så insåg dem att han satt fast. De där timmarna hade inte egentligen spelat någon roll, han kunde inte komma ut utan hjälp. Jag fick erfara den mest brutala smärta jag varit med om; att sätta en sugklocka. Men sedan gick det fort och Elmer kom ut.
Tyst.
Orörlig.
Livlös.
Detta är något jag väldigt sällan pratar om.
Men jag tänkte göra det nu.
Om jag har förstått det rätt så hade personalen som rutin att lägga upp barnet till modern för att där försöka gå igång barnet. Men om det inte är uppenbart så kan jag berätta för er att ett livlöst barn på ens bröst är en fruktansvärd upplevelse. Jag trodde att mitt barn var dött och med panik i blicken ska jag ha mumlat att han inte andas gång på gång tills de tillslut tog honom avsides. Han fick hjälp med sin andning och efter ett tag kom han igång men han orkade inte skrika och jag hade svårt att ta in att han levde.
Vi snabbspolar fram.
Elmer och jag fick åka hem. Vi hade bott på BB i nästan två veckor eftersom Elmer även drabbades av gulsot. Livet hade inte behandlat oss väl under dessa veckor och samtidigt som allt detta hände så förlorade jag en vän som stod mig så nära att hon ansågs vara familj.
”Älskling jag vet hur det känns, när broar till tryggheten bränns”
Min bebisbubbla var inte ett rosa skimmer. Den var svart och tjock som tjära. De veckor som gått hade varit oerhört intensiva och påfrestande. Jag var tröttare än jag någonsin varit och hade ont i hela kroppen efter förlossningen. Jag satt i min säng, tittade på min sovande bebis och kände… ingenting. Jag minns att jag flera gånger sa att jag helst av allt bara ville åka till jobb några timmar för just då kändes det som om det var den enda platsen i mitt liv som inte var påverkad av allt som hade hänt. En del av mig kunde inte stoppa tanken; det där barnet kom med allt kaos som mitt liv nu är.
Det kallas förlossningsdepression. Det kan bland annat bero på hormonförändringar, sömnbrist, besvärlig graviditet/förlossning eller att andra svårigheter inträffar i livet samtidigt, men som inte egentligen har med barnet att göra. Det är vanligare än man tror, men inget man pratar om. Resultatet är ofta – men inte alltid - att man upplever det svårt att knyta an till barnet. För mig var det precis vad som hände.
Det var absolut inte så att jag tyckte illa om mitt barn. Jag kände ingenting. Jag slutade äta, fick nattsvarta ringar under ögonen och kände panik inför livet så som det skulle vara framöver. Jag saknade min vän något fruktansvärt och hade dåligt samvete inför att jag inte överväldigades av kärlek för mitt barn så som alla sa att jag borde. Min bröstmjölk sinade och ett nytt lass av dåligt samvete sköljde över mig när jag insåg att jag inte längre kunde amma mitt barn. Jag nådde botten när jag insåg att vem som helst kunde ta hand om mitt barn, för vem som helst kunde hålla i en flaska medan han åt. Han behövde inte mig. Jag ville verkligen bara åka och jobba. Att få låtsas som ingenting en stund.
Jag och Elmer fick träffa en varm och underbar person - Ingrid - som jobbade med anknytning mellan förälder och barn. Hon gjorde stor skillnad för oss och när vi träffade henne sista gången så tackade jag henne för att hon trodde på mig innan jag själv gjorde det. För precis så var det.
Det var okej för mig att komma dit och säga allt det som levde i mig men som jag inte vågade säga någon annanstans. Hon dömde aldrig mig och var så pass kunnig inom området att hon visste att det var förlossningsdepressionen som talade - inte Annika. När vi pratade insåg jag med tiden att min förlossningsdepression var en naturlig reaktion på allt som hade hänt. Den grundade sig dels i en krisreaktion för att min nära vän försvann, samt dels i en rädsla. Jag var fullkomligt livrädd att förlora Elmer en gång till och stängde därför omedvetet av honom. Jag insåg att jag väntade på att han skulle försvinna igen och varför skulle jag utsätta mig för den smärtan en gång till genom att älska honom? Min kropp gjorde exakt vad den behövde för att överleva. Det blev sakta bättre men det tog cirka tre månader innan jag själv kunde känna förändringen och ännu längre innan jag vågade lita på den.
Kontakten med Ingrid har upphört för över ett år sedan och det finns inga spår kvar av förlossningsdepressionen. Däremot är det tufft att leva med att ha haft den. Det finns både en stor skuld mot Elmer samt mycket skam utåt som lever kvar i mig. Länge undvek jag att titta på Elmers bebisbilder för att det gjorde för ont i mig att påminnas om det som varit. Det är en sorg jag försöker lära mig att leva med.
Så, vi fick en tuff start. Men vet ni vad? Livet är rosaskimrande och alldeles fantastiskt nu i vår lilla 2-årsbubbla. Han, min Elmer, är det bästa som någonsin har hänt mig. Det är svårt att förstå att jag, med alla mina fel och brister, verkligen har kunnat skapa någon så här fin!? Elmer får kärlek att kännas som ett fjuttigt litet ord som inte ens nästan kan beskriva vad jag känner för honom!
Jag har svårt för att lämna bort honom och kunna slappna av. I motsats till när förlossningsdepressionen hade mig i sitt grepp så känner jag nu att den enda Elmer verkligen behöver är mig, sin mamma. Jag är fortfarande rädd att förlora honom, men mer så som en förälder alltid är rädd för att något ska hända barnet. Om detta någon gång kommer upp i ett samtal med Elmer när han är äldre så kommer jag poängtera att inget av detta var hans fel. Han var däremot anledningen till att allt blev bra igen.
Elmer min Elmer
Tills mitt hjärta slutar slå
Jag älskar dig!
// mamma
