Annika Berggren
Personlighetstyper, föräldraskap och kommunikation
Annika Berggren
28 år ung. Utbildad socionom med anställning inom socialtjänsten. Frivilligt ensamstående mamma till sonen Elmer 10 månader.
Följ Annika på Instagram
Den som väntar på något gott...
Plötsligt vaknade jag av att sängen var helt blöt. Klockan var 02:15 lördagen den 28 april och flera års längtan var över. Mitt vatten hade gått. Jag skulle föda min son.
Jag kan minnas att jag redan i tidig ålder kände en stark längtan efter föräldraskap och uttalade att jag gärna var ensamstående. Inte sällan fick jag höra att jag säkert skulle vilja skaffa barn med någon när jag blev äldre, eller när jag "hittat rätt" kille, men för min del förändrades inte önskan om att vara ensamstående. Det finns dem som menat på att det är egoistiskt att vara ensamstående av eget val och det kanske det är, men att skaffa barn oavsett familjekonstellation sägs ju också vara ett egoistiskt val. Själv håller jag inte med om något av dessa två påstående.
Jag spenderade hela första halvan av 2017 med att överväga och analysera mitt val. Det var mycket som skulle tänkas igenom. Har jag ork att vara ensamstående? Går det ekonomiskt? Kommer jag behöva flytta till större boende? Vad händer med mitt barn om något händer med mig? Och det som höll mig vaken om nätterna: kommer mitt barn att hata mig för mitt val?
Kan ett älskat barn hata?
De första punkterna på listan kunde strykas ganska snabbt. Det kändes som om det mesta skulle lösa sig förr eller senare. Oron inför om mitt barn skulle hata mig för mitt val dröjde sig kvar. Den gnagde och skapade obehag. En solig sensommardag var det äntligen dags för inseminationen och lyckligtvis tog det på första försöket. Oron var återkommande och skuggade ibland glädjen över att vara gravid. Jag kan fortfarande oroa mig ibland men inte alls på samma sätt som tidigare. Jag har landat i att mycket handlar om att skapa ett öppet sinne hos min son genom att förklara för honom att alla familjer ser olika ut och att det är okej. En familj kan exempelvis bestå av en mamma och en pappa, två mammor, en ensamstående pappa eller en mamma och en bonuspappa. Min förhoppning är naturligtvis att även min sons kompisar uppfostras med ett lika öppet sinne.
Min son kommer behöva få sina frågor besvarade och han kommer behöva förstå varifrån mitt val kom men jag tror inte att han kommer hata mig för det så länge som jag finns i hans liv som en ansvarstagande, kärleksfull och förstående förälder.
"Var är Elmers pappa?"
Min son fyller snart ett år. Som födelsedagsfantast och mitt barns största fan har jag naturligtvis redan planerat ett stort kalas, hyrt lokal och bjudit in massor av nära och kära. Detta året har gått fort och ibland är det svårt att hänga med.
Ibland stöter vi på bekymmer. Elmer får just nu tand nummer 9 och 10 vilket gör mitt annars alltid leende barn gnälligt. Vi har avklarat vabruaris alla förkylningar, ögoninflammationer och magsjukor. Denna mamman är helt klart sliten. Då och då möter vi personer som frågar om min son är lik sin pappa, vad pappan heter och var han är. Inombords suckar jag åt det trångsynta men svarar att mitt barn är ett donatorbarn och därför inte har en pappa. Inte helt oväntat har barn haft större förståelse för detta än vuxna. Barn som sagt "okej" och fortsatt leka. Vuxna som höjt ett frågande ögonbryn eller sagt något olämpligt.
Själv ångrar jag inte mitt val en sekund. Idag reste sig Elmer helt utan hjälp från mig för första gången. Mitt hjärta stannade både av oro för att han skulle trilla och av insikten att mitt lilla barn inte är så litet längre. Stoltheten var obeskrivlig. Snart nog kommer han att börja ta sina första stapplande steg i livet och jag kan knappt bärga mig inför att få gå bredvid.
Elmer min Elmer
Jag älskar dig
// Mamma