Modet att välja livet

Jag har bestämt en telefonintervju med Joanna Halvardsson. Egentligen känner vi bara till Joanna genom instagram och då under namnet ”aspiepowermedia”. Där beskriver Joanna hur det är att leva med tre diagnoser och hur hon har överlevt flera självmordsförsök. Vi blev nyfikna på Joanna och fick tillfälle att ställa ett antal frågor till henne.

Varför har du valt att vara så öppen med din psykiska ohälsa?

Jag är uppvuxen i Hagfors som är en liten kommun där alla vet allt om alla innan det ens har hänt. En dag kände jag att nu vill jag berätta min version om vad jag varit med om. Så det är en av anledningarna till varför jag vill föreläsa och berätta på sociala medier.

Jag har 3 diagnoser; bipolär, Aspergers och reumatism som har påverkat min uppväxt.
Jag är ett levande exempel på hur bra det kan gå om man får rätt stöd och hjälp. Och jag vill visa på att det inte bara behöver vara något negativt med att ha en diagnos. Det finns mycket som kan vändas till något positivt.
Jag kan inte göra något åt min uppväxt. Men jag kan berätta om den för att underlätta för andra.
Jag vill vara en förebild och visa att det går, om man får rätt stöd och hjälp, och använda mitt liv som exempel på hur bra det kan bli om man gör på rätt sätt. Jag hade önskat att jag hade fått rätt hjälp och rätt stöd 15 år tidigare.

Så det tog 15 år innan du fick rätt stöd och hjälp?

Jag har fått lite stöd under årens gångs gång och mellan 13-18 år hade jag nästan dagligen kontakt med psykiatrin. Det var inläggning och mycket mediciner.
Vändningen kom när jag började gå på en folkhögskola där det gick personer med Aspergers där fick jag rätt stöd och hjälp och se det positiva med diagnosen istället.

Vad var det för råd och stöd du fick som hjälpte dig?

Vi hade lektioner i matematik, svenska och engelska. Men istället, som man har i en vanlig skola, hade vi vardagsmatematik. Hur gör man en budget? Hur betalar man räkningar? Sådant som ”vanliga” personer lär sig automatiskt men där vi med Asperger måste börja om från början.
Vi hade hemkunskap. Hur städar man? Vi gjorde studiebesök på ett café. Hur beter man sig när man är ute och fikar? Ja, sådana saker som ni gör automatiskt men som vi måste lära oss från början. Det gjorde också att man fick lära sig hantera diagnosen.

Vilken diagnos fick du först?

Min Aspergers-diagnos. Den fick jag en vecka innan jag fyllde 16 år. Då hade vi tjatat på Barn och Ungdomspsykiatrin i två år.

Blev det någon skillnad före och efter diagnosen?

Ja, både för mig själv, då jag förstod varför jag inte alltid fungerat som alla andra, men även för dem runtomkring som inte förstått varför jag inte fungerat som mina kompisar. Sen fick jag också rätt stöd i skolan som jag inte hade fått innan jag fick diagnosen.

Så din diagnos gjorde att du fick ett annat stöd än du fått före diagnosen?

Ja, och bara två veckor innan var Barn och ungdomspsykiatrin med i skolan och sa att jag behöver det här och det här stödet men då fanns det inget stöd. Och sedan två veckor senare när jag fått min diagnos på pappret så fanns det stöd helt plötsligt.

Är det viktigt att du får ut din version av vad som hänt i ditt liv?

Ja det är det. Bland annat har jag varit utsatt för sexuellt övergrepp. Personen är dömd. Vi bestämde att lägga locket på och gå vidare. Men personen har gått runt i 12 år och sagt sin version och den stämmer inte. Det var den största anledningen till att jag ville berätta min version. Jag har också varit mobbad och utsatt och människor har tyckt att jag har varit konstig. Människor har pratat skit om mig och nu vill jag berätta min version om hur jag är.

Du har fått en stor genomslagskraft i sociala medier och som föreläsare?

Ja jag hade en föreläsning i Hagfors för kanske fem år sen. Någon av de första jag hade. I Svenska kyrkan. De har ett församlingshem och ryktet sa att det skulle komma 40 personer, men det kom 270 personer. Jag fyllde hela Hagfors kyrka. Det ser jag som en revansch. Då fick jag berätta min version. Det är galet!

Vad möter du för reaktioner när du föreläser eller lägger ut texter på sociala medier?

Det är mycket positiva reaktioner. Många föräldrar som fått hopp och som känner att livet inte behöver förstöras för deras barn. Det är också unga tjejer som hör av sig och vill ha hjälp. En föreläsning jag hade så tog alla visitkort slut, det var ganska bra resultat. Jag hade sommarprat i radio Värmland P4. Då kom jag till Hagfors veckan efter och blev stoppad av åtta personer på stan som jag inte kände som kom bort och kramade mig och sa tack. Det är jättefint. Men det blir jättekonstigt också. För jag är ju van att ingen vill umgås med mig och helt plötsligt så är jag någons idol. Kul, men konstigt.

Du har försökt att ta livet av dig vid åtta tillfällen. Vad har varit avgörande för att du faktiskt fortfarande lever?

För det första har jag varit för rädd för att faktiskt ta mitt eget liv. Så varenda gång jag försökt så har jag berättat för någon när jag tagit en överdos med tabletter.
Det gjorde bara så ont att jag vill försvinna ett tag. Jag önskar att livet skulle ha en pausknapp jag kan trycka på. Men tyvärr finns ju inte det.
Efterhand har jag insett att jag inte vill dö överhuvudtaget. Sista gången jag tog en överdos, så insåg jag i ambulansen, att det här inte är meningen för då hade jag varit död för längesen. Det måste finnas en mening med det, att jag överlever. Meningen är kanske att jag ska berätta min historia.

Så det blev en vändpunkt? Att du ändrade dina tankar kring, att nu bestämmer jag mig för att leva, och vad ska jag då göra när jag ska leva vidare?

Ja, och sedan bytte jag också kommun från Hagfors till Karlstad. Jag fick en ny läkare som började lyssna på mig och började hjälpa att ta bort mediciner och då kom jag också tillbaka till livet på ett annat sätt. Jag har upplevt att jag har varit sönder-medicinerad.

Min bild är att vi har ganska svårt rent allmänt att prata om psykisk ohälsa. Vad säger du?

Jag ser mest positivt på det. Det finns en del fördomar, och vissa tror saker om diagnoser och att det är på ett visst sätt, men jag upplever inte mycket negativt. Men jag möter folk på mina sociala medier som upplever det, och de vill inte berätta för sin arbetsgivare. Det är mycket stigma.
Det jag märker, framförallt från media, är att de är med och sprider fördomar. Men det har blivit bättre på de senaste åren.

Ditt uppdrag blir ännu viktigare?

Jag har varit med på TV4 några gånger för att de säger fel saker. Att Asperger är en sjukdom. Men det är ingen sjukdom. Då har jag skrivit i debattartiklar.

När terrordådet var i Stockholm så sa TV4 att vi inte ska gå ut och döma i förväg och tänka att det är en terrorist, utan det kan också vara en person med psykisk sjukdom. Men de ska inte döma folk på förhand, så varför gör de det då? Det är sådana saker jag retar upp mig på. Jag blir arg och skriver en debattartikel. TV4 har bett om ursäkt två gånger i TV så jag har uppenbarligen lyckats.

Du berättar att du har haft en skolgång som varit tuff. Du har blivit mobbad och känt dig ganska ensam? Sen så ger du dig in i debatter och sticker ut hakan. Var har du fått modet ifrån?

Det är något som har vuxit fram. Jag var den lilla tjejen som satt längst bak i klassrummet. Jag vågade inte prata inför min klass och inför främmande personer. Så det har växt fram och jag tror mycket att det var den klassen jag var i på folkhögskolan och att jag fick börja se hur du kunde vara.

När man läser definitionen av psykisk ohälsa så handlar det om allt ifrån otillräcklighet, stress, oro under en period, till att man får en psykiatrisk diagnos. Vad skulle du vilja ge för råd om jag hamnar i en långvarig oro eller stress som inte leder till en diagnos utan som man kan hamna i som person?

Först skulle jag uppmana dig att söka vård men tyvärr är det 100 års väntetid vart man än vänder sig och har man bara ”lite” psykisk ohälsa så hamnar man inte på psykiatrin utan på vårdcentralen eftersom det är sådant tryck på psykiatrin. Men jag tycker att man ska ta tillvara på de hjälpmedel som finns. Jag har ju ett tyngdtäcke när jag sover som ska göra att jag slappnar av när jag sover.

Om du skulle ge något råd till föräldrar som har ett eller flera barn som drabbat av psykisk ohälsa eller som är på väg att få en diagnos. Vad skulle du säga till de föräldrarna?

Om barnet har en diagnos, eller får en, så vill jag säga att man ska vara öppen med diagnosen. Allting blir mycket enklare då för dem runtomkring. Sluta aldrig att tjata på hjälp, för tyvärr måste man göra det, för att komma fram i det här samhället. Det är svårt att få bra hjälp och stöd men ge aldrig upp. Det finns rätt stöd och hjälp att få. Fast tyvärr kan det ta tid att få den.

Till sist måste jag fråga, varför gillar du Backyard Babies och Dregen?

Från början var det för att han var snygg. Hur ensam jag än varit så har de alltid funnits där. När jag var i skolan och var själv så var jag inte ensam, för de var alltid där. Sen så har de också varit förebilder kring att det är okej att sticka ut ur mängden. De har gjort det på sitt sätt. Jag tycker också att Dregen är en väldigt fin person.

Det var värt att slänga sig efter plektrumet? Ni som följer aspiepower förstår ☺

Ja, mitt knä har läkt nu men mitt blåmärke finns kvar och det ser ut som jag blivit misshandlad. Men det var det värt, säger Joanna och skrattar.

Joannas hemsida hittar du här >

/Stina & Thomas