Eva-Lena Larsdotter

Alla barn är lika viktiga, den nya familjen är inte mest värdefull. 

Ibland undrar jag om det är ett medvetet val att förtränga sin välfungerande föräldraförmåga eller om den sakta förtvinar och försvinner när prioriteringarna vänds mot en ny familj. Blir rädslan för ytterligare en separation starkare än viljan att vara en närvarande förälder? För det kan väl inte vara så illa att nya barn ersätter det barn som redan finns, som om barn skulle vara någon slags möbel som ställs undan för att han/hon blivit omodern.

I mitt arbete har jag träffat många föräldrar. Vi har ägnat massor av tid åt att reflektera kring föräldraskap, både i grupp och genom enskild handledning. Det som berört mig allra mest är när mamman till tonårstjejen ”Sofia” (som egentligen heter någonting annat) bad mig om hjälp. Mamman sa att hon kände att Sofia och pappan missförstod varandra. Vi kom överens om att jag skulle ”medla” mellan dem via telefonsamtal. Sofia sa att det blev för pinsamt om vi satt i samma rum. Vi använde oss av högtalarsystemet på mobilen så att alla var lika delaktiga, och det blev flera samtal sträckte sig över ungefär tre år.

Sofia beskrev sin uppväxt som bra. Eftersom båda hennes föräldrar arbetade hemifrån så upplevde Sofia att hon hade en lika stark relation till dem båda. Hon är det enda gemensamma barnet men har syskon på både mammans och pappans sida. Föräldrarna skildes när Sofia var åtta år och hon blev ett ”varannan vecka barn”. Den stora förändringen kom när hennes lillebror föddes för fyra år sedan och ”pappas nya tjej” gick från att ha varit en cool och rolig bonusförälder till att vara mamma till lillebror. Sofia berättar för mig att hon inte fick vara hos sin pappa eftersom hon kunde smitta den nyfödda med förkylning och att pausen från ”varannan vecka livet” blev flera veckor lång. När Sofias mamma föreslog att pappan kunde träffa Sofia på stan och kanske äta något med henne så sa han att även det innebar en risk att bli smittad. Sofia minns hur hon inte ens upplevde sig själv som sjuk. Hon gick ju i skolan som vanligt.

Nästa kris i ”varannan vecka livet" var när de vuxna i pappans familj bestämde att Sofia inte skulle få stänga dörren till sitt rum. De menade att lillebror hade längtat efter Sofia och att när det var ”pappavecka” så skulle dörren till hennes rum alltid vara öppen, så att lillebror närhelst han önskade kunde komma in. När Sofia blev arg för att lillebror röjde runt i hennes rum och förstörde grejer så kontrade de med att så här är reglerna i den här familjen och att de välja att ta av dörren om de ville. De menade att Sofia var den då tvåårige lillebroderns bästa vän och att han måste få vara med henne när han ville. Sofia upplevde också att de använde argument som gav henne dåligt samvete och skuldkänslor om hon inte ville åka dit: ”Lillebror blir jätteledsen om du inte kommer…” ”Vi tänker inte mata kattungarna, du valde att ta på dig det ansvaret och om du inte kommer så svälter de…”

Vid våra samtal så hände det såklart att både Sofia och pappan fastnade i anklagelser. Vi människor har en tendens att hellre lägga skulden på den andra, än inse att det är ett samspel och att vi påverkar varandra. Vi har alla olika behov som behöver bli uppfyllda och för att minska konflikter så gäller det att hitta en strategi som fungerar för alla i familjen, vi behöver kompromissa. Pappan menade att Sofia betedde sig som en typisk tonåring: sur, tyst och gnällde varenda gång som hon skulle hjälpa till. Sofia verkade inte förstå att ”i en familj så hjälper man till.” Sofia sa att hon kände sig mest som en hushållerska när hon var där. Hon berättade att det kändes som att hon inte bodde där för att hon var deras barn, utan att de ville att hon skulle bo där för att hjälpa till: ”Det här är det som gör mest ont, för det är ju min pappa.” 

Under samtalen som jag hade med dem så blev det uppenbart att pappan egentligen inte lyssnade på Sofias upplevelse utan bara väntade på att hon skulle prata klart så att han kunde framföra sina synpunkter. All skuld till att Sofia inte ville bo där längre hamnade på henne: ”Hon är ju tonåring” ”Vi är vuxna och vi bestämmer i den här familjen” Det gjorde ont i mitt hjärta att höra hur pappan avfärdade Sofias känslor och upplevelser. Den enda lösningen på problemet var, enligt pappan att Sofia skulle ändra sig. Sofia grät flera gånger och sa ”jag vill ju bara få vara ensam med dig någon gång”. Om och om igen svarade pappan att när man är småbarnsförälder så finns det inte tid till sånt.

Nu är Sofia 16 år. Vi har inte haft våra trepartssamtal sedan i juni. Förut så var det hennes mamma och Sofia som bad mig att medla, men efter en händelse i juni så sa Sofias mamma att hon inte tänker fortsätta försöka hjälpa dem att kommunicera. Mamman sa att hon lagt över ansvaret på pappan nu.

Hon berättade för mig att Sofia varit hos sin pappa sammanlagt lite över två veckor sedan skolavslutningen. Nu är det november. De pratar i telefon någon gång i veckan, men pappan har sagt att han inte orkar tjata längre utan att hon får välja själv när hon vill vara där. Sofia berättar för mig att de få gånger hon varit där sen juni så har det faktiskt blivit bättre, hon blir lämnad i fred och det känns nästan som att de skämmer bort henne. ”Men jag tänker att snart blir det likadant som förut. Det känns som om de bara låtsas.” Pappans familj bor en bit utanför staden och Sofia säger att det kanske bidrar till att det blir extrajobbigt ”Jag hatar känslan av att jag inte kan ta mig därifrån själv. När jag är där så känner jag mig stressad och fångad.”

”Det känns som om de inte känner mig och jag känner inte dem. Det är så sorgligt” 

I min roll som ”medlare” så har jag försökt att bara ställa frågor. Det har varit en utmaning för mig att inte leverera råd och lösningar utan hålla mig i bakgrunden och få dem att lyssna på varandra, reflektera och hitta svaret inom sig själv. Det här är en man som enligt hans exfru har varit väldigt bra förälder. Han behöver komma på vad som ska göras för att stärka relationen, han behöver testa sig fram för att hitta det som fungerar. Det här har varit mitt allra svåraste uppdrag.  Det går så snabbt för mig att relatera till teoretisk kunskap om hur barn påverkas av att mista närheten till föräldrar, men jag vet att jag inte vet allt och jag behöver låta Sofia och pappan ha sina egna upplevelser utan att jag lägger in någon slags ”sanning”. Det går inte tvinga i någon kunskap.

Jag vill att du som läst den här texten tar dig en funderare kring det här: Det har gått 20 år och du och ditt barn får till ett sånt där riktigt bra samtal om åren som gått. Vad tror du att han/hon skulle berätta om sin uppväxt? Hur tror du han/hon uppfattade dig som förälder?

Vad skulle du vilja att ditt barn berättade?

/Eva-Lena Larsdotter

Eva-Lena, förskollärare med Magisterexamen i Barn- och Ungdomsvetenskap. Har fördjupat sig inom modern utvecklingspsykologi. Utbildad familjehandledare genom Family-Lab och utbildad i lösningsfokuserad metodik riktat mot barn och ungdomar. Eva-Lena är också grupphandledare på systemteoretisk och salutogen grund. Har även varit familjehem i nio år till åtta tonåringar och en elvaåring. 

 


Eva-Lena Larsdotter, 50 år.
Familj: Saga 22, Tor 20 och Vira 16 år samt förlovad med min särbo med Tommie.
Bor: i Gävle
Gör just nu: Föreläser över hela Sverige med ”Barn beter sig bra, om de kan - en föreläsning för dem som vill kunna förstå vad det är som får barn att tjata, krångla & bråka”. Dessutom aktuell med endagskursen: ”Hitta ditt bästa sätt att vara förälder på - en föräldrakurs i ”Netflixformat”

Mer info hittar du här: Hemsida/Aktuellt

Hemsida
Facebook

-------