Lili Andersson
Jag saknar dig
Mina barn är två och ibland tre. Jag har två bio och en bonus brukar jag säga när folk frågar. Min bonus har lockigt hår och bruna ögon, precis som jag och hennes lillasyster. Min son har blåa ögon och är ljus precis som hans bonuspappa. Så bra tänkte jag…Då kanske folk tror vi är en riktig familj. För så är det. Vi är inte en riktig familj egentligen.
Ibland skimrar det till en känsla av samhörighet.
Till exempel nu när de stora har fått var sin mobil, när vi fått hem min son en dag tidigare att han i luren till sin bonussyster säger ”Jag saknar dig”. Så blev han lite så där generad som en tioåring blir och vände ansiktet från mobilen som bonussyster glatt tittade in i. Att han säger så, efter 6 år av syskonskap som inte alls varit enkelt. Min unge, din unge och vår unge. Att de faktiskt kan sakna varandra när de är hos den andre föräldern. Det gör mig gott.
Jag och sambon behöver varje vecka ställa om, programmera om oss in i ”storfamiljsveckan” som vi kallar det. Vi har då varit ”lillfamiljsvecka” och bara haft en liten 2,5 åring hemma. Såklart fullt upp men också så mycket lättare att vara två vuxna och ett barn.
Vi hinner ses jag och sambon, hinner prata och vara nära.
Så kommer de stora och det blir som något kaos, något som ställer sig mellan oss. Som gör att vi blir irriterade, trötta och arga. Besvikna på att vi faktiskt inte ses och hinner prata och vara nära.
Varannan vecka i 6 års tid har det varit så här. 156 veckor, 1092 dagar. Det låter som ingenting men så mycket känslor de dagarna innehållit. Så mycket förväntningar, så mycket avundsjuka, svartsjuka, grälsjuka, saknad och glädje. Förtvivlan och längtan och lugn och storm om vartannat. Ska vi verkligen vara ihop, det här funkar ju inte? Men hur fan tänker du, varför säger du inget, men snälla varför gör du inget? Men förlåt jag blir bara så trött och irriterad och jag menar inte det jag sa och visst är de gulliga ändå och jag menade inte att vara taskig. Var jag för hård nu? Jag blir bara så trött. Nu blir det snart lugnt, snart hinner vi ses, vi hinner prata och vara nära men oj nu kommer de visst hem igen.
Hur snabbt kan en vecka gå egentligen?
Och det är ju inte barnens fel att vi inte klarar ut detta. Att vi blir chockade varje gång. Det är ju vi som är vuxna som måste orka och klara. Varför är det så här? Jo för att vi älskar ju varandra, vi saknar ju varandra och barnen när vi inte är nära. Glädjen i att få vara en hel familj och på riktigt fast ändå inte på riktigt. Som ni andra. Som alla andra familjer. För så tror jag vi bonusfamiljer tror, att de andra familjerna har det alltid bra. De har inte våra slitningar, de känner inte det vi känner och behöver inte slitas ut och in och iväg och tillbaka som vi gör. Barnen behöver inte ställa om varje vecka och de behöver inte sakna någon och längta efter något eller packa och ha världens tyngsta ryggsäck och ändå glömma gympapåsen. Jag saknar dig, och lite generat vända blicken från telefonen.
Jag saknar dig som i att när jag är här ska du också vara här. Annars känns jag inte hel.
/Lili
