Marcus Westergren
Bonusfamiljen – en helt vanlig familj med sina egna utmaningar
I denna artikel hoppas jag dela med mig av erfarenheter och tips både som människa och professionell. Jag har lyssnat på många smärtsamma berättelser och kamper för kärleken, men jag har också hört berättelser om hur en bonusfamilj kan vara som att komma hem.
När vi tänker på bonusfamiljer finns det en del som är gemensamt för alla dessa, men utmaningen är att bli medveten om och förstå vad just din familj brottas med. Är det en enkel eller komplex bonusfamilj, behöver man tampas med olika utmaningar. Något som jag tror gäller alla som lever i bonusfamilj är att man lätt känner sig utanför eller ensam med allt ansvar, att man känner sig bortvald eller trängd, på ett sätt som inte är vanligt i typiska familjer.
Utmaningen består också i att se på bonusfamiljbygget som komplext, utmanande och långsamt, och att undvika att gå till individuella förklaringar om ditt eller andras inre psykologiska liv. Att se bonusfamiljen som något där man aktivt behöver förhålla sig och reglera tillhörighet, istället för att beskriva enskilda familjemedlemmar som krävande, osäkra, rädda, klängiga, prövande etc.
Ibland är vi ganska blinda för historiska perspektiv. Det som är nu tror vi alltid varit. Det finns en uppfattning om att kärnfamiljen är en urform som alltid funnits, när det egentligen är en väldigt modern företeelse. Den familjekonstellation som vilar på endast två vuxna har inte funnits ens i hundra år. Kanske har det med industrialiseringen att göra, men aldrig förr i historien har ansvaret burits av två vuxna utan på många, man levde närmare mor- och farföräldrar och många hade andra vuxna som hjälpte till i hushållet. Detta gjorde att barn hade många fler hemmarelationer att vända sig till.
Jag börjar här därför att vi ofta inte ser normen förrän vi bryter mot den, eller ställer den i en annan ram. Familjebygget är ett ofta krävande projekt och byggandet av ombildade eller bonusfamiljer innebär fler utmaningar, men också många underbara ögonblick.
Något som är gemensamt för ombildade familjer är att alla upplever och behöver hantera mer och fler förluster. Förlust av bland annat relationer, vanor och traditioner.
Bildandet av bonusfamiljer är en process över tid, inte ett beslut eller event.
Det är förlust av tidigare vardag med familjens ”traditioner”, det är förlust av drömmar, och ibland en förlust av en familj. Det är en förlust av gemenskap, både i utanför-positioner, när partnern umgås med sina bio-barn, eller i innanför-positionen när man till exempel blir själv med att ta hand om sitt biobarns bekymmer, sina problem med sina ex-svärföräldrar etc. När mönster blir fasta och som på rutin, är bonusfamiljen en extra utsatt samvaro som behöver större medvetenhet och acceptans för det unika för denna familj.
"Poppa popcorn fastän ingen egentligen är sugen på det"
Ombildningen av familj tar tid. Det tar tid för nya relationer att bli trygga och tåliga. Och det finns inte ett sätt att göra detta på, vi människor är olika och befinner vi oss dessutom i relationer med människor som är olika oss, så kombinationerna blir många. Något som är hjälpsamt i bildandet av den trygga bonusfamiljen är att vara kreativ och skapa traditioner och ceremonier. Dessa traditioner och samhandlande kan bära mycket frustration i tuffa tider. Man kan skapa en ny (gärna galen) tradition som inte konkurrerar med någon annan, blir ett sätt att skapa positiv samhörighet kring något som inte är tvingande. Exempel från mitt arbete är att man alltid ser på film den kväll man kommer till hemmet och att poppa popcorn fast ingen egentligen är sugen på det. Ritualer är något som vi omger oss av och som ofta växer fram, men i bonusfamiljer behöver vi ofta skapa neutrala och icke-konkurrerande ritualer för att barnen inte ska hamna i lojalitetskonflikter. Att satsa på att utveckla speciella hälsningsfraser med alla för att hjälpa rörelsen mellan tillhörigheter och symboliskt markera dessa rörelser kan vara till stor hjälp.
Generellt menar jag att det som skiljer bonusfamiljer och andra är att förälskelsefasen ser olika ut om man redan är förälder eller inte. De som redan har barn behöver förhålla sig mycket mer medvetet och prata om det som inte än är medvetet. I den vanligaste familjetypen lämnar två personer sina ursprungsfamiljer och förhandlar om vad för slags familj man vill skapa. När sedan barnen kommer uppstår nya situationer som behöver förhandlas. Tack och lov så dejtar ju inte föräldrar sin partner tillsammans med sina barn, men det ger ju också att man ofta känner kärlekspartnern bättre än ”förälderpartnern”. Det är ju inte förrän normerna bryts eller roller byts som vi ser dem. Det gör att bonusfamiljer behöver förhålla sig ännu mer medvetet än att man utöver att hantera olikheterna i sina ursprungsfamiljer med gott och ont, ska hantera sin tidigare familjebildning, med gott och ont. Så istället för att jämka två familjekulturer så blir det fem eller flera att förhålla sig till.
Bonusfamiljer behöver hantera detta med gränser till omgivningen och mellan olika subgrupper i familjen. I familjeterapin pratar vi om rigida gränser och allt för lösa gränser. Båda dessa är problematiska och hindrar utveckling, men tydliga och öppna gränser är hälsosamma. Subgrupper är till exempel syskon, föräldrar, kvinnor-flickor, män-pojkar, matintresserade eller sångare. Som ni ser blir allt detta så mycket mer att hantera med bonusfamiljer, när själva familjebygget bygger på flera boenden, fler subgrupper som kan vara närvarande fysiskt eller bara i någras medvetande.
När två vuxna med barn sedan tidigare, möts och blir förälskade bildas en ny relation.
Den processen är mest präglad av fritt upptäckande, nyfikenhet, spänning etc. Att samtidigt vara föräldrar och fundera på vad man väntar sig av den nybildade familjen kan kännas tillgjort. Min erfarenhet är att det varit hjälpsamt för bonusföräldrar att formulera sig för varandra kring vad de förväntar sig av en familj. De vanligaste förväntningarna är att man tänker den nya familjen som en ”ny förstafamilj” eller en familj där föräldraskap och kärleksrelation är tydligt åtskilda. Vilken roll önskar jag att min partner ska ha till mina barn och är den relationen möjlig för mina barn?
Det finns beskrivet två smidiga och fyra skumpiga vägar att bilda bonusfamilj. De fyra skumpiga som ofta behöver extra hjälp utifrån är, 1) De som undviker att prata och blir fast i tyst gissande och förvirring. 2) Berg- och dalbanefamiljerna är de som sitter fast i hög nivå av konflikter kring känslor av innanför/utanför, olika stilar i uppfostring och eventuellt svåra konflikter i ex-relationer. 3) Racerbilsparen som är väldigt snabba med att bilda den nya familjen. Ofta är den snabba familjebildningen en svårighet för barnen, de får helt enkelt inte tid att sörja förlusterna och bygga upp nya lojaliteter, vilket ofta kan av dessa föräldrar betraktas som att barnen sabbar och protesterar mot den nya partnern, när det egentligen är en sund protest mot en allt för snabb förändring. 4) De par som är återvändare och vänder tillbaka för att lösa tidigare obearbetade bekymmer, som kanske varit för svåra att ta i eller att man undvikit problemen.
De två smidigare vägarna finns hos 1) de medvetna familjerna och 2) de lugna och ”oftast stabila” familjerna som behöver lite mer tid. De bonusfamiljer jag träffat på mest som familjerådgivare är ju de skumpiga vägarna vilket nog färgar min text i lite mörkare toner. Jag har också erfarenhet av många bonusfamiljer som är trygga och fungerar bra. Mitt råd är att ta tid till de bekymmer som dyker upp, kanske med papper och penna eller med hjälp av någon utomstående som är klok. Om denne är professionell eller inte spelar ofta mindre roll för de allra flesta.
Med racerbilsparen blir ofta min uppgift att dela på rollerna som kärlekspar och föräldraroll och lyfta fram barnens behov. Här behöver man prata mycket om det som är möjligt att göra och det som är förhoppningar. Att mer fokusera på det som går för sig än det som finns i drömmar, detta gör inte drömmarna mindre viktiga eller omöjliga att nå, bara de inte får styra för då går det oftast inte. Berg- och dalbanefamiljerna träffade jag oftast på utifrån att man behövde hjälp att hantera någon ex-relation. Där blir fokus ofta att hantera smärta av utanförskap, tvivel på lojalitet och att fokusera på att samtala utanför bergbanan. I tivolit pratar man inte så bra om svåra och ömtåliga känslor.
Det finns skillnader på hur jag arbetar med bonusfamiljer och de som är den typiska familjen, i det att man arbetar för att stärka enskilda relationer var för sig. Att bonusfamiljer också kan behöva utveckla egna individuella strategier för att familjesystemet inte rymmer denna möjlighet till förändring. Det är ibland helt enkelt inte möjligt att alla barnen ska ha samma regler i hemmet.
En position som jag vurmar lite extra för är den bonusmamma som har ett gemensamt barn som sitt första, medan partnern redan är förälder. Att bli förälder över kort tid med en som redan gjort den processen med en annan partner är svårt. Ofta drömmer vi om att föräldraskapet ska vara gemensamt och föra oss närmare varandra, men här kan de två rollerna att ”bara vara vuxen” till partnerns barn medan vara gemensam förälder till det yngre barnet vara så olika uppgifter att det blir svårt och slitsamt.
Bonusfamiljer har generellt högre intensitet i sin vardag, det är normalt och inte nödvändigtvis tecken på att relationerna är dåliga. Familjerna har extra stor nytta av förhållningssätt som är lågmälda, sakta och enkla, för att skapa tryggheten. Bonusföräldrar behöver bli bra på att fråga de andra i familjen om hur det är att bli tillsagd från mig, att sätta ord på både det som är svårt och det som blev beslutat. Var noga med att bedöma om det är genomförbart innan ni bestämmer. Öva er i ”samgående”, att ta den andres perspektiv och försöka se världen utifrån hens horisont. Den sista förmågan att öva sig på är att i lägen när man helst bara vill argumentera, döma eller ge upp kring tokigheter din partner gör, så öva dig i att öppna hjärtat utifrån medkänsla, när du till exempel tycker att din partner inte håller efter de regler ni bestämt och du börjar tänka att det är fel på hen, är övningen att tänka och berätta för din partner, ”det är tufft att ha barn omkring sig som inte följer dina regler, det får mig att känna mig lite främmande hemma”.
En bok som jag har lärt mig mycket av, som ni kommer känna igen att jag inspirerats från, är Surviving and Thriving in Stepfamily Relationships, What works and What Doesn’t, av Patricia L. Papernow. Jag hoppas också att min erfarenhet med Emotionellt fokuserad terapi lyser igenom lite i texten.
/Marcus
