Sara Melin

Det är ALDRIG ditt fel som förälder att ditt barn har en diagnos.

Det är heller aldrig ditt fel att barnets styrs av impulser och saknar impulskontroll… Det är inte ditt fel att barnet avbryter och inte kan vänta med att säga vad det vill…. om ditt barn har en ADHD diagnos som mina barn är man ofta utsatt som förälder. Jag har under åren fått höra att jag måste sätta hårdare gränser, jag måste lära mitt barn att inte avbryta när vi andra vuxna pratar. Jag måste lära mitt barn att vänta…. ( Vilket är omöjligt om man har ADHD, allt ska ske NU!!!! inte om fem minuter utan NU )

Men att få ett barn med ADHD att lära sig att vänta är som att säga åt en allergisk människa att inte få allergi när våren kommer… - Det passar sig inte just nu att snörvla omkring och låta…. med andra ord, det går inte att stoppa. Det går liksom inte heller att ”lära” ett barn med ADHD konsekvenstänk. Ofta är det just  konsekvenserna av sitt handlande som ställer till det för våra barn… ja eller för oss vuxna.

Många pratar om superkraften ADHD och jag håller många gånger med om att det är en superkraft. Men inte jämt… ADHD är en funktionsnedsättning som är jobbig att leva med. När ADHD är bra är det ofta när det kommer bra idéer, när man vågar förverkliga sina idéer och sina tankar. Där vi ” Normala” inte vågar för att vi tänker på konsekvenserna av vårt handlande och därmed ofta blir lite fegare. Vi vågar helt enkelt inte satsa på våra galna idéer.

Men det gör ofta dom som lever med ADHD. På gott och ont… dom saknar konsekvenstänket och bara ”gör” det som vi andra inte vågar. Alltid lite mer risktagande även om det så handlar om idéer, projekt, cykla på bakhjulet, klättra på bergsväggar. Adrenalinkickar ger ett lugn och kan ibland bli ett gift.

Människor med ADHD behöver mer belöning i form av adrenalin kickar än vi andra.

Tänker bara på min son. Han som fastnade ett tag i att klättra på hustak, ett tag bara höga träd, aldrig haft stödhjul på cykeln, Aldrig gått på simskola utan bara fixat det ändå. Människor i min omgivning tyckte att jag skulle hålla bättre koll på honom. Men hur???? Tom att jag fick hem ett brev om att dom skulle göra en
orosanmälan för att han klättrade i höga träd. Men hur skulle jag som mamma kunna punktmarkera honom 100% hela tiden? Jag fick naturligtvis förklara hur farligt det var, att han inte fick klättra så högt…. men säg den som varit barn och som inte klättrat i träd, den som inte hade en längtan om att få sitta på en taknock och titta på utsikten? Men vi var många som visste att det var farligt eftersom vi har konsekvens tänket och förstod vad farligt det var, därmed satt vi aldrig längst upp i en grantopp eller på ett hustak.

Nu menar jag inte att barn och vuxna med ADHD är helt är galna av idéer som är farliga, nä jag menar att just det är en styrka många gånger, men också att det är det som är funktionsnedsättningen, det som är ADHD och absolut ingenting som går att stoppa. Vi kan inte bli arga på en funktionsnedsättning! Vi kan inte kräva att barnen ska lära sig impulskontroll och lära sig att vänta. Det är just det som är ADHD.

Vi kan heller inte säga åt någon som sitter i rullstol att resa sig upp och ta trapporna, för här finns inga handikapp. Vi kan inte kräva av en dyslektiker att läsa högt inför grupp. Det blir ett straff och ofta kommer då andra problem fram som stamning, osäkerhet, ångest mm….

Att vara förälder till barn med en neuropsykologisk funktionsnedsättning är tufft.

Det är inte lätt. Men man måste någonstans acceptera läget. Jag kommer aldrig att kunna ändra på mitt barns funktionsnedsättning hur mycket jag än försöker och önskar. Hur mycket jag än vill att vi ska vara i samma normala mall som andra familjer. Det JAG kan göra är att acceptera och lära mig som vuxen. För mitt egna förhållningssätt kan jag ändra 🙂 och jädrar vilken skillnad ni kan få hemma. Hos mig var det KAOS på riktigt förut. Nu har vi det rätt lugnt och skönt. Men det är pga att jag planerar dagarna, jag har struktur, vi pratar mycket och att jag inte blir arg för småsaker som jag inte klarade av förut. Jag underlättar dagarna genom att förbereda. Ja… tom frukost på sängen ger jag dom. Allt för att energin det tar för dom att planera ska finnas kvar till skolan.

Att ha barn med en funktionsnedsättning kräver så mycket mer som förälder än hos en familj som inte har det. Andra kan omöjligt veta hur det kan vara en morgon innan man kommit i väg till skolan. Utbrott på utbrott, fel kläder, fel frukost, fel handduk, fel tandkräm, fel väckning, fel väder…. Och på det ska man vara glad, lågaffektiv, inte brusa upp, komma till skolan med ett leende och sen till sitt arbete som om ingenting hade hänt.

Det är vår vardag många gånger + att vi blir ifrågasatta hur vi uppfostrar och sätter gränser.

Att vi orkar? VI är ju superföräldrar som gör allt och mer därtill för våra barn. Det är VI som har superkrafter som fixar, trixar, bemöter, förklarar, blir ifrågasatta, går på möten, utredningar, jobbar 75% för att vara hemma med barnen fast vi jobbat över 100% på jobbet ändå för att hinna…. Ja, hur orkar VI? Vi har inget val och ofta vet vi tack och lov inte hur andra normala familjer har det.

Nu närmast kommer julen och bara det är en högtid många föräldrar fasar sig över. När andra familjer ser fram emot julen och alla släktträffar kan det för familjer som har NPF i familjen betyda ” döden” :-). Det sociala som alla förväntar sig passar inte våra barn. Att ” kallprata” om ingenting går liksom inte hem. Att sen få julklappar som inte stod på önskelistan kan innebära utbrott som gör att alla släktingar vänder än ryggen för att man tycker att barnet är oförskämt. Inte ett tack…. det kan man väl ändå säga?

Det finns en osynlig mall man ska anpassa sig till, att få den mallen att passa på ett barn med ADHD , ja då behövs det många verktyg. Hammare, sax, skruvmejsel dvs anpassningar så att mallen passar ADHD inte tvärtom. Det är tex helt ok att låta barnen äta i ett annat rum där det är lugnt istället för på en släktträff med massor av folk. Man kan bestämma i förväg vad som ska ges i julklapp så att barnet vet och inte får trista överraskningar som stickade sockor, rollon, schampoo, kläder som hen inte önskade sig. Utfyllnadspaket går fetbort! Det är ok att inte gilla överraskningar. Det är ofta våra egna förväntningar som ställer till det, hur vi drömmer om att det ska vara.

Hos oss hade ena sonen på sig ett par adidasmysbyxor en julafton trots att jag köpt fina kläder. Jag kände först otacksamhet över att jag köpt så fina och dyra kläder som han vägrade att använda. Men accepterade läget. Det slutade med att han hade fin skjorta, fluga, mössa och adidasbyxor på sig. Tänk att det blev en skön juls trots kläder som inte stämde… hahahaha…. Han satt dessutom på sitt rum och åt köpta köttbullar istället för mina hemmagjorda köttbullar. Sen när en del av gästerna gick hem. Då kom han ut från sitt rum. Då var det lagom med folk här hemma och han kunde sitta med oss igen.

Det var en underbar känsla! Så just omgivningens förväntningar, våra egna förväntningar…. strunta i dom. Låt det bli som det blir.

Släpp kraven på att passa in, vi förvärrar för våra barn som redan kämpar för att passa in i mallen. Alla barn vill känna samhörighet. Ingen vill vara annorlunda. Så i år tänker jag fira min härliga jul som barnen vill. Julklappar som dom önskar sig, Scans köttbullar, kanske tom en sushi på julbordet bara för att det är Lilla Speedos älsklingsmat, oavsett om det passar på julbordet eller inte. Vem vet… det kanske blir en pizza slice på kvällen…. Alla behöver inte passa in i mallen normal. Det är ändå här vi skrattar mest och mitt hus de står öppet för alla olikheter och idag älskar jag det!

Idag accepeterar jag alla olikheter med glädje.

Vill du läsa mer? Eller lyssna på en föreläsning?
Kika in på min Facebooksida
Eller min blogg

Tills nästa krönika, Ha det bäst!
// Sara ” Lilla Speedos Mamma”