Mina, dina och andras förväntningar
Men resultatet blev att jag drog mig undan konflikten och körde mitt eget race vilket inte var speciellt juste
Förväntningar kan vara alldeles, alldeles underbara. Och alldeles för jävliga. Speciellt om förväntningarna krockar.
Som vuxen i en bonusfamilj gick jag in med mina förväntningar. Förvisso ganska diffusa men i hopp om att allt skulle lösa sig bara vi gav bonusfamiljen tid att vara tillsammans. En del skulle säga att jag var väldigt liberal, andra skulle säga att jag var bekväm, eller rent av konflikträdd.
Jag förstod ganska snabbt att det fanns många förväntningar inom och runt om bonusfamiljen. Och det handlade inte om tid. Det handlade om känslor. Starka känslor dessutom. Och jag har förstått nu efteråt att det också handlade om något helt annat, nämligen lojalitet.
Jag och min fru hamnade hela tiden i diskussioner om vårt gemensamma hem. Jag ville ha öppna dörrar, min fru ville att vi skulle planera tillsammans vem som kom och gick i vårt hem. Vilket är helt naturligt när vi hade valt att bo tillsammans. Men resultatet blev att jag drog mig undan konflikten och körde mitt eget race vilket inte var speciellt juste. Och det var inte speciellt lojalt. Dörrarna stod öppna.
Att bilda en bonusfamilj kan vara förknippat med dåligt samvete. För barn, släkt och vänner. Det kan också innebära lojalitetskriser. Speciellt mot den man valt att leva med. I mitt fall slutade jag även här att diskutera med min fru om saker som påverkade vår tid tillsammans. Jag valde att vara lojal mot alla andra, antagligen för att det låg ett dåligt samvete i botten.
Jag förväntade mig att min fru skulle förstå min situation utan att vi hade pratat om det. Och när hon tryckte på mitt dåliga samvete ville jag inte veta av det. Jag skulle vara stark och inte visa några svagheter. Och det samma förväntade jag av henne. Det gjorde att vi inte skapade några gemensamma spelregler för vårt hem. Det innebar också att jag slutade lyssna på min frus förväntningar. En härskarteknik som hette duga. Jag var fast i normen av vad jag lärt mig om manlighet när det gällde att leva ihop med någon.
Jag tycker man ska vara försiktig med att ge råd. Alla bonusfamiljer ser olika ut. Men jag har i varje fall lärt mig något under dessa 8 år som jag har levt i en bonusfamilj. Det är vikten vid att prata om varandras förväntningar om hur man vill ha det i just sin egen familj. Och komma fram till gemensamma lösningar. I varje fall uttalade kompromisser.
/Thomas
